Chômeuse de Luxe

Bienvenue sur mon blog

Det är svårt att beskriva

Classé dans : Non classé — 21 juin, 2013 @ 2:39

Det är ju inte för lätt att förklara vad är det som hände sen jag mött dig bara fem dagar sen. Du har bytt allt jag känner under dagen. Du har tagit bort mina tänkar. Jag tror att det är ju inte normalt alls.

Trots att jag tror att du kommer att lämna mig snart och att det finns nästan ingenting som jag kan göra för att tillhöra dig, jag önskar mig en sista kram av dig. Det gör redan ont. Jag vet att idag du är snäll med mig för att inte såra mig. Men jag vet. Jag är även säker att det kommer att hända snart.

Jag hatar när någon går in i mitt liv och lämnar det så fort. Det är som en jordbävning av känslor.

jag kommer inte att be dig om att stanna. Du förtjanar mer eller bättre.

Skit. Det är smärtsamt.

Jag hoppas att jag kommer att se dina vackra ögon igen

Classé dans : Non classé — 18 juin, 2013 @ 7:15

Ja du. Jag såklart pratar om dig. Hur kommer att du gissade inte den förut? Jag vet att du kommer att läsa min artikel och att du kommer att undra vad är det som ska skrivas.

Jag vill prata först om ditt leende. Jag borde erkänna att det är en solsken till mig. Tror du mig?

Jag vet att du ler just nu och jag kan föreställa dig.Jag tänker att du är verkligen för mycket rolig och igår hade jag en jättkul eftermiddag.

Tack för allt. Puss och Kram till dig snyggaste!

Jobbet är kanske den värsta som finns, specillet när man drömmer

Classé dans : Non classé — 22 mai, 2012 @ 8:38

Idag är kurs första dag. Plugga? Igen? Nej Tack! Men… men.. jag kan ju inte tacka nej…Jag känner för att sova och drömma om att resa genom Europa och sen köpa och äta och dricka öööööl…Sluta drömma viskar en röst i min öron. För att sanningen är att jag är nu på kontoret och det är ganska omöjligt att kunna göra nåt annat utan arbeta. Rummet är mörkt. Timmar gör långsamt och jag känner mig trött för alltid. Helgen kommer snart tänker varje gång känner jag mig svag och vilse.

Skillnaden mellan dags? Nästan ingenting!!!

 

 

 

Åh!

Classé dans : Non classé — 31 août, 2011 @ 3:58

Det hände. Det gjorde ont och det är fortfarande ont en hel del. Jag kommer inte att förklara mer för att jag vet att ni gissade rätt. Men jag är också säker att ni förstår hur ledsen är jag och kommer att bli för en lång tid.
Snart ska det bli en månad sen han har försvunnit ur min åsyn, sen han har försvunnit från mitt liv för evigt. Ända sedan, gråter jag varje morron när jag stiger upp, varje natten innan jag går till sängs, varje stund när jag arbetar, äter, drömmar eller andas. Han är överallt. Han har alla mina tankar. Nu känns det svårt att minnas mina glada barndomstunder.
Hemmet är tyst och fredligt. Jag saknar sin röst och sitt eko, sina vackra mörkgröna ögon, sitt leende och sina fina ord. Nu kan jag bara höra cikadorna trots att jag känner att hösten kommer snart.
Hej då soliga dar, härliga dar, pappa…

Kan man få veta varför är det så svårt att förstå??

Classé dans : Non classé — 24 juillet, 2011 @ 8:53

Nu har det blivit mer än två veckor sen jag är på semester. Jag borde inte använda ordet semester för att det är just precis motsatsen!! På semester? Jag? Nej!!! Hur kan man förklara högt att man är på semester när man måste vakna upp halv sex varje morron för att gå till klassen och lyssna för fyra ändlös timmar på samma läraren. Sen, ringer min telefon. Vem är den, undrar jag… ett okänt telefonnumer… Och sen kommer den underbar överraskning! Mina kolleger såklart!  » Hala, du skulle hjälpa mig med den, och med den och när du avslutar, snälla du, hjälpa andra kolleger ». Och när jag var inte på kontoret, arbetade jag hos mig i mitt mysigt rum… Åh hur mysigt… Jag skulle har stängt min telefon för att inte höra de här röster. Fy faan! Är det så svart att förstå att man vill vila en lite, även för en kort stund… Att resa är då ju den bästa kan man tänka på. De kan just inte även drömma att kunna nå mig. Det var min skuld. Men nästa gången, kommer saker att vara olika.

Ensamheten + tröttheten = för mycket

Classé dans : Non classé — 18 juin, 2011 @ 10:20

Sjukhuset. Ett av denna värsta platser på jorden. Det påminner mig av många dåliga stunder i mitt liv. Först när min farmor dödades och andra när min far var sjuk för första gången. Idag, borde jag hälsa på honom, men det finns någon som hindrar mig. Jag är tveksam. Jag tror att jag är skrämd. Jag kan inte se honom så svag och gammal. Han ser för hemskt ut varje gång är han på sjukhuset. Allihoppa frågar mig om honom och jag vet inte vad att svara. Jag ljuger om jag berättar att han blir bättre varje dag. Jag också ljuger om jag berättar att jag mår bra själv. Tröttheten och ensamheten nu känner jag så väl. Kanske är det konstigt, men jag känner mig ganska föräldralös ibland. Ofta har jag mörka tankar och jag blir arg mot livet och Gud. Allting verkar tunga mig omkring. Jag känner jag är på väg att kollapsa när som helst. Jag är trött på att vänta. Eller kanske är jag enkelt trött på allt…

Remi

Classé dans : Non classé — 23 mai, 2011 @ 4:44

Idag, träffade jag en kollega till mig i hissen. Hon är gravid med den åttonde månaden. När jag såg henne, jag minns en vacker låta från Annie, Visa i åttonde månaden. Den var skrivet fyrtio år sedan och beskriver väl den faktiska läget. Nuförtiden, finns det många krig och världen är enkelt helt fel och galen. Att föda någon verkar för hård. Att ge liv låter som att ge död. skrämmande… Kanske kommer jag inte att ha barn, men jag vet att, när man bestämmer sig, ingenting kan stoppa honom. Så länge finns det människor på jorden, finns det livet. Det var som det sedan urminnes tider och kommer att bli som det för evigt.
Nu, tänker jag, vill jag bli gravid också. Moderskapet är väl känt för att vara det bästa i världen Och det är just sant!

Jag hatar er allihopa (bara inatt, bara inatt)

Classé dans : Non classé — 22 mai, 2011 @ 7:54

Jag skriver ikväll för att jag är mycket arg. Ingenting fungerar nyligen.
Jag har många saker att göra och avsluta för imorron bitti. Det finns inga planer för sommar.
Jag måste bara arbeta, arbeta, arbeta…
Fy fan! Om livet ska bli som den för evigt, glömma! Jag tycker försvinna istället…

Otroligt…

Classé dans : Non classé — 15 mai, 2011 @ 6:41

Guillaume heter han. Svart håret, mörka ögon. Han kommer från Frankrike och han talar bara franska. Rolig och otrolig på samma gång.

Hur kan man beskriva den? Det later svårt… Man kan skratta många timmar med honom åt samma små skämt och talar om samma saker varje dag. Men man blir aldrig uttråkad. Verkligen. Han vet att jag skriver en artikel om honom och han är ju orolig. Jag ler just nu. Han tänker att jag kommer att säga många otäckta saker om honom. Fast, det är just precis motsatsen. Han är snäll  (inifrån och ut) och jag gillar sitt lyckliga leende. Det finns ljus i sina ögon.

Varje dag äter han « lahm be 3ajin » . hur kan han göra det? Jag hatar kött. Om bara kan jag få be honom att sluta den här vana. Den är mycket dålig. Mer, gillar han frukt. Intressant…

Vi kommer att sakna honom när han kommer att lämna oss i en månad. Jag bara önskar honom lycka till med allt i sitt liv eftersom han förtjänar det. Det var trevligt att ha honom bland oss annars kunde det har blivit mycket uttråkad .

Hej då vännen!

Semestern är över…

Classé dans : Non classé — 25 avril, 2011 @ 9:58

De verkade mycket korta. De var bara fyra. Men de var härligt vackra.
Semestersdar är över och så svårt som den låter, den är sanningen…
Vem brör sig om imorron är det måndag eller tisdag? Ingen förstås eftersom, i alla fall, imorron är enkelt jobbdag.
Jag vill inte sova. Inte ännu. Jag spelar på min dator, titta på TVn en lite, hitta vänner på fb men det räcker inte. Jag vill bara känna dagen en lite långare.
Vi tillbringade tre underbara dar där vi kunde vakna upp mycket sent. Om ni läst artikeln jag skrev förut ni kan se att mi dröm blev sann!
Jag gillar fester. Om bara kan de vara för evigt…

12
 

astrologievoyance |
1S4, Lycéee La Bruyère Vers... |
réflexion en partage |
Unblog.fr | Créer un blog | Annuaire | Signaler un abus | Secrets de Polichinelle
| conscienceveil
| Recherche d'emploi